Hur länge har man hört att det är så härligt på Rörstrandsgatan?
Alltid har jag hört det.
Krogarna, folklivet, skön stämning.
Jag vet inte jag.
Jag jobbade i trakterna för några år sedan och gillade bara Peppar, som i och för sig ligger på Torsgatan.
Kaffestället var rätt bra också, då, för länge sen, när allt som inte var filterkaffe var en sensation.
Nu har jag hittat tusen ställen som är bättre.
Överallt var det dagens lunch-restauranger som försökte kamouflera sin djupfrysta lunch genom att servera den på fyrkantiga tallrikar, lägga på åkrar av ruccolasallad och ta 95 spänn för det.
Balsamvinäger på allt.
I somras satt jag på ett ställe där och skulle käka musslor.
Fick in en skål med skal,
här och var musslor.
Det var mer sand än musslor.
Och pommes frites-krydda på halvt tillagad klyftpotatis.
Får man kalla nåt moules et frites om nästan inget av orden som ingår i namnet finns i själva rätten?
Första gången på sex, sju år jag var i Stockholms Lilla Paris,
kanske hade jag oflyt.
Satte mig på ett annat ställe nyligen på vägen hem.
Valde grillad tonfisk med svamprisotto och aioli.
Började känna mig obekväm redan direkt.
Den där musiken.
Kändes som om jag var fastsurrad framför en radio som bara kunde spela 107,nånting-kanaler.
Gammal soul.
Percy Sledge, Aretha.
Janis Joplin kom också.
Serverat som muzak.
Folket vid borden bredvid var troligen före detta eller blivande deltagare i Ensam mamma söker eller Singing Bee.
Stod oftare utanför och rökte.
På rektangulär tallrik en överstekt, grå tonfisk.
En klick majonnäs som hade rest långt, blev aioli efter den fått vitlökspulver av nån i köket.
Risotto på Uncle Ben’s klibbfriaste, 1,5 svampar.
Håller mig till Birka Bowling på Birkagatan i fortsättningen.
Några serier och deras frigolitsvålar.
