Mer och mer bekant

Betoningen brukar sitta på näst sista stavelsen,
inte på de två sista.
Vi säger kAffe, inte kAffE.
SEnap, inte sEnAp.
(Vi säger Ananas också, trots att första a:et inte är näst sist, så det är väl ett undantag. Men det är det ju också för sörlänningar som betonar alla tre a:n som om frukten stavades annannass.)
Det blir därför WAssberg och StEnmark,
MArklund och LÄckberg.
Erik Berglund hette BErglund, tills han flyttade till Stockholm
Nu heter han Bromée efter att ha gift sig.
På Malin spricker det.
Där kör vi dubbelbetoning:
MAlIn.
Är det ett förvirrat anpassningsförsök?
Jag försöker komma på vad gamla människor hemma har sagt,
men a’MAlin och a’MAlIn känns lika bekant.
Mer och mer bekant.