Reportage

Jag har skrivit reportage i mängder av magasin genom åren, här lägger jag upp några av favoriterna (bland dem jag hittar manusen till).

Här ligger för tillfället följande reportage:
• Vesterbro, Köpenhamn
• Barbour, Newcastle
• Belle-Ile, Bretagne
• Guadeloupe, Karibien

-->

Reportage om Vesterbro i Köpenhamn för Nordic Choice magasin Nights, publicerat våren 2014.

Gammalt neon har fått sällskap av nytt neon. Böjda rör med lysande gas, som på en av de låga, vita byggnaderna i Kødbyen där budskapet om att man här kan köpa prima tändstift från Bosch. Det kan man inte, det är inte aktuellt längre. Vid borden innanför de stora fönstren och framför de många kockarna langas i stället ekologisk mat ut; wokade grönsaker med kyckling, kamutveterisotto med konfiterat fläsk, köttbullar i tomatsås.

Vi är på Bio Mio, en av restaurangerna som flyttat in i Kødbyen, området som började ta form redan på 1600-talet och under de följande seklerna utgjorde centrum för handel med boskap och som i dag också hyser några av Köpenhamns mest intressanta restauranger, nattklubbar och gallerier, ungefär samma utveckling som Manhattans Meat Packing District har haft.

Några av de andra nya hyresgästerna i Kødbyen i stadsdelen Vesterbros södra del har tagit bort gamla firmanamn från fasaden och prytt den med sina egna. Som Kul, restaurangen som precis som dess namn antyder serverar moderna, kolgrillade rätter och har sitt namn i snirkligt gul neon. Eller Jolene, den omåttligt populära baren med sitt namn i rosa neon ovanför dörren och som i Kødbyen hittat sin fristad sedan grannar klagat på stojet och stimmet på gamla adressen i Nørrebro.

Kødbyen skulle kunna sägas vara navet i Vesterbro, men det är inte helt sant. Snarare är området bara en del av flera självständiga enheter som gör den här delen av Köpenhamn till stadens mest progressiva och intressanta. Ta till exempel Istedgade, som går västerut från centralstationen bort mot Enghaveparken och Carlsbergs gamla bryggeri, gatan som under många år gick mot förslumning men där det nu poppar upp butiker och restauranger som gör vilken storstad som helst avundsjuk. Sedan finns förstås Vesterbrogade, gatan som börjar vid pampiga Rådhuspladsen banar sig fram förbi Tivoli och de stora hotellen och pulserar vidare västerut längs ett gytter av stadsliv innan den vid Søndermarken och Fredriksbergs Slotshave byter namn till Roskildevej och fortsätter vidare rakt genom Själland.

Här kan man lätt hitta sina favoritbutiker, eller restauranger som sätter eviga spår i ens smaklökar. En guidebok med adresser känns nästan onödig att ha med sig, varenda tvärgata bjuder på något att upptäcka. Enghavevej, Oehlenschlægersgade, Værnedamsvej.

Tar man in på något av de 400 rummen på Comfort Hotel Vesterbro är man mitt i den här världen. Från hotellets adress på Vesterbrodgade 23–29 kan man nästan omfamna hela Vesterbros storhet, upplevelsen av en stadsdel i förändring ligger inom några minuters promenad från hotellets roterande hotelldörr. Med nyckelkortet i fickan kan man smidigt slinka upp på rummet och lämna av shoppingkassarna eller lägga sig på rygg och vila på maten från ännu en lyckad måltid innan man ger sig ut igen.

Comfort Hotel Vesterbro är ett av de senaste hotell att välkomnas in i Nordic Choice-familjen, men jättekomplexet byggdes redan 1999.

– Vissa köpenhamnare kallar fortfarande adressen för Saga, efter den stora biografen som låg här tidigare, säger Michelle Gram som jobbar som Revenue Manager.

Michelle känner stadsdelen som sin egen ficka. Dels jobbade hon på hotellet redan under förre ägaren, dels är hon född i Köpenhamn och har sett hur Vesterbro förändrats.

– Det är min favoritdel av staden. Det är ständig puls här om man är ute efter det, säger hon och pekar på folkvimlet utanför lobbyns stora där människorna så här en tidig fredagskväll kånkar på matkassar på väg hem eller har ett glas vin på någon av Vesterbros vinbarer för ögonen.

– Och så finns alla de där guldkornen att upptäcka, det kommer nya saker hela tiden. Oftast är det små unika butiker med saker som man inte hittar någon annanstans, gallerier som visar spännande konst eller små restauranger med mat från världens alla hörn.

Själva resonerar vi som så, denna första Vesterbrokväll, att vi vill uppleva både något av det nya och det gamla. Därför låter vi ett aptitretande vitt vin ackompanjera två förrätter på Bio Mio; saltbakad rotselleri med bönpuré och fläskrillette med dragonsenap. Varmrätten ska vi nämligen gå till Klubben för att äta.

Restaurangen Klubben visar på ett av de tvära kast man kan göra i Vesterbro. Från rykande trend, till trygg tradition på bara några minuter. Vi går uppåt från Kødbyen, över Istedgade och förbi klassiska rockklubben Vega och tar in på Enghavevej. Nästan ända uppe vid Vesterbrogade står det närapå oansenliga lilla huset, inuti det döljer det en skatt av dansk husmanskost. Klubben bär också Tove Ditlevsens namn, poeten och författaren som dog 1976 och fått trädgården bakom huset uppkallad efter sig. Från maj till september är gården en oas med kulörta lyktor och en damm dit bruset från Vesterbrogade inte kommer in.

I det yrvakna januari vi befinner oss i är trädgården förstås stängd, men vid borden med rödvitrutiga vaxdukar är stämningen varm. Stekt fläsk med persiljesås är paradrätten, och ett säkert kort om man vill stifta bekantskap med det klassiska Danmark. Resten av menyn osar också danskt värdshusmat som hittat sin väg genom århundradena fram till 2014: fläskstek med knaprig svål och karamelliserad potatis, fläskschnitzel, fläskgryta eller en vanlig biffstek med potatis, stekt lök och sås i generösa och vällagade portioner. Gästerna är en härlig blandning. Vid ett av borden pågår definitivt ett affärsmöte mellan några män i kostym och kvinnor i dräkter, vid ett annat tävlar ett grabbgäng om vem som kan knapra i sig mest fläsk – han som stönar siffran 14 är troligen vinnaren.

Den stora lobbyn på Hotel Vesterbro är en riktig samlingspunkt. När vi kommer hem från Klubben stinna av dansk mathistoria ser vi att fler väljer att avsluta kvällen i någon av fåtöljerna med en drink från baren. Den meditativa aspekten av att sitta i denna oas och samtidigt se staden pulsera vidare går inte att bortse ifrån.

Även morgonen därpå står hotellgäster med den sista kaffeslurken från frukosten och ser hur staden vaknar där ute. Kanske är de stamgäster som låtit hotellfrukosten ladda dem med kraft att ta sig an en väntande arbetsdag, eller så får äggröran, yoghurten och det nybakade brödet utgöra bränslet för en dag på Vesterbros gator. Som det gör för oss.

Vi börjar med att följa upp ett tips om en av Köpenhamns bästa secondhandbutiker för kläder: Prag.

Butiken har legat i tre år på Vesterbrodage och det är vid en första anblick inget som skiljer den från en butik som säljer helt nya kläder. Kläderna på dam- och herravdelningarna hänger färgkoordinerade: skjortor, byxor, baddräkter, rockar, skinnjackor, kostymer, klänningar.

– Det finns en Pragbutik på Nørrebrogade också, men den här var först säger Marie Kjempff medan hon packar upp skjortor ur en låda.

– De här har aldrig varit använda, de har legat kvar i sina originalförpackningar sedan 70-talet. Tydligen ville ingen ha dem då, men jag tror inte de kommer att hänga här så länge nu, säger hon.

Nästan rakt nedanför Prag, nere på Istedgade, ligger Prags totala motsats. Inne på Kyoto kommer kläderna direkt från produktionsleden, men lustigt nog är modebilden på plaggen från danska, europeiska och asiatiska märken märkligt lik den vi såg uppe på Prag. Stil går att nå på flera sätt slår det oss.

Ett par butiker till hinns med kring Vesterbrogade och Istedgade innan frukosten har gjort sitt och bränslelampan blinkar rött.

Vi har lockats in på Oehlenschlægersgade och hamnar framför ett hus från förra sekelskiftet med skylten Simple Raw. Givetvis är det raw food som står på menyn; grönsaker, nötter, sallad och frukt som med minsta möjliga bearbetning blir till pigga och helt ekologiska maträtter.

Lokalen har tidigare hyst både en pipmakare och ett skrädderi. Glastaket är fortfarande kvar men väggarna har täckts med gamla golvplankor i furu, de elegant rustika möblerna sprider också en doft av nysågat trä.

– Vi kommer hit så ofta vi kan, inte för att vi är veganer eller så, utan för att vi älskar att få i oss något nyttigt. Som omväxling, säger Johanna och Maja medan de dricker upp det sista i var sitt glas smoothie av nypressad ingefära, jordgubbar och äpple respektive selleri, spenat och äpple.

Vi får in en hel meny med fint skurna grönsaker i tunt rispapper som likt sushi doppas i en skål med soja, linsbiffar, falafel, gazpacho och ett klassiskt smørrebrød med en paté gjord på karljohansvamp som intill förväxling ser ut som leverpastej.

Oehlenschlægersgade visar sig också inte bara vara en gata med utmanande stavning och med ett rawfoodställe. Den pratas också om som gallerigatan. Bara ett hundratal meter söder om Simple Raw finns Vess, ett galleri som drivs av nio unga killar som vill se till att gallerier inte bara ska ställa ut kända konstnärers verk utan främst vara en plats för unga kreatörer att nå ut med sin konst.

I dag står Lotte Maja Bjerre och spikar upp sina blyertsteckningar tillsammans med sin pojkvän på galleriets väggar. Om några timmar är det vernissage på hennes första soloutställning och nervositeten känns i rummet.

– Vess är duktiga på att förmedla sina utställningar till sitt stora nätverk, det blir en bra blandning av besökare här, säger Lotta och tittar på klockan.

Klockan fem öppnas boxvinet.

Även Kødbyen har sin beskärda del av gallerier. Ett av de mest kända är kanske V1 Gallery som blandar etablerade konstnärer med lovande debutanter. Ett annat är Galleri Bo Bjerggaard som startade redan 1999 med att visa modern, samtida konst från europeiska konstnärer.

Vi ramlar in på Galleri Poulsen där innehavaren förvisso är på semester men stället har intagits av Therese Maria Gram och hennes två veckor långa projekt där en rad konstnärer bjudits in för att omarbeta gamla verk. Två konstnärer dyker upp varje dag och skapar i galleriet. En jobbar med foto, en annan med små akvareller, en gör uppläsningar och en annan kommer till galleriet och sätter sig bakom en indigofärgad duk och mediterar under en timme.

Tina Maria Nielsen är en av dagens konstnärer. Hon gjuter en cylinder i rosatonad cement. Det är inte ett gammalt verk som tolkas om, men en gammal idé som nu återanvänds.

Loppmarknader, som den stora sommarmarknaden på söndagarna vid Carlsbergområdet, antikbutiker med inredningsskatter från hem och industrier, specialbutiker för nautiska prylar – all slags prylgalenehet går att bota i Vesterbro. Den vanliga lunchhungern botar vi på Mother, pizzerian i Kødbyen som specialiserat sig på italienska delikatesser och i synnerhet surdegspizzor med läcker topping.

– Hi guys, säger pizzakocken som står framför den lökformade ugnen när vi kommer in genom sammetsdraperiet.

Som så många andra av lokalerna här är det ett gammalt slakteri eller köttbutik som utan att förlora den gamla charmen (de stora fönster och det vita kaklet på väggarna är bevarat) anammat moderna idéer om inredning och innehåll. Just här blir den internationella känslan stor, alla i personalen verkar komma från olika håll i världen och samlas kring engelska som gemensamt språk. Även gästerna visar på ett spektrum av världsmedborgare, men så ser det ut på de flesta ställen i Vesterbro.

Även om vissa kvarter i många storstäder runt om i världen förvandlas på liknande sätt som Vesterbro – alltså inom mat, shopping och kultur – så känner man att den köpenhamnska varianten har en egen stämning. Danskt gemyt, vågar man använda en sådan kliché? I brist på bättre får man nog göra det. Inte minst märks det när vi senare på eftermiddagen sätter oss på barstolarna i en vinbar. Enotekens vanliga snobbighet finns inte på Falernum på Værnedamsvej. Ägaren är en vinimportör och restauratör – som bland annat driver restaurangen Paté Paté som ligger vägg i vägg med Bio Mio – som ser till att förstklassiga viner går att avnjuta på glas tillsammans med delikata löksoppor, charkuterier, sniglar, lammtungor, ostar och desserter i en miljö som känns mer som ett ölkafé än en pretentiös vinbar.

På Hotel Vesterbro senare på kvällen kan man ana förväntningarna bland gästerna inför ännu en kväll på stan. En tränad näsa skulle säkert kunna utskilja spår av åtskilliga parfymer i hissen på väg ner till receptionen. Kring baren visas också en provkarta på vad Vesterbros butiker haft att erbjuda de shoppingsugna under dagen, det är nya handväskor, halsdukar, skjortor som ska invigas i Köpenhamnsnatten.

Oavsett om middagen kommer intas på en klassiker som Klubben eller på Michelinstjärnebelönade Formel B längre bort på Vesterbrogade, om kvällen fortsätter på Jolene eller på ett enkelt ställe som Café 42 på Sønder Boulevard och om man lägger sig under det tjocka täcket på hotellrummet vid klockan 23 eller 05 så är Vesterbro med på noterna. Och söndagsfrukosten serveras ända till klockan 11. 

--

Reportage på Barbours fabrik i South Shields, för King Magazine hösten 2014.

Det ska göras 667 jackor färdiga för leverans från fabriken i South Shields varje dag. Enligt whiteboardtavlan var det en tung måndag. Kanske hade Newcastle vunnit söndagsmatchen i Premier League, kanske hade de förlorat, klart är i alla fall att det bara tillverkades 513 jackor den dagen. Men eventuell baksmälla efter seger eller förlust verkar ha glömts redan på tisdagen då 705 jackor blev klara, och på onsdagen gjordes 735 redo att skeppas ut i världen. En rejäl upphämtning således.

Barbour som företag har också fått göra en del upphämtningar sedan John Barbour såg en affär i att sälja vaxade kläder i bomull till fiskeflottans arbetare 1894. Från 1980-talet och ett tiotal år framåt var det tungt, till exempel. En kombination av att modet på världsmarknaden svängde och att Gore-Tex lanserades som väderbeständigt material gjorde att intresset för oljerockar sjönk drastiskt. Bara i England var traditionen så stark att det ansågs berättigat att fortsätta att bära Barbourjackor i ur och skur, denna trohet gjorde att företaget trots allt kunde fira sitt 100-årsjubileum 1994.

I år fyller Barbour 120 år och känns piggare än någonsin. Hoppet står inte längre bara till vaxade jackor, utan flera linjer har utvecklats där skjortor, väskor och andra accessoarer står för tio procent av omsättningen.

Men det är ändå jackorna som fått störst revansch. Senare års designsamarbeten med bland andra Tokihito Yoshida och Savile Row-skrädderiet Norton & Sons satte fokus på Barbours stora arv och gedigna kunskaper. Och under några lyckliga månader 2007 tycktes musikervärldens allra kreddigaste artister bära Barbour – i alla fall var det enligt den uppfattningen Barbour använde det faktum att Arctic Monkeys, Lily Allen, Peaches Geldof och Rufus Wainwright alla dök upp på Glastonburyfestivalen i deras klassiska jackor. En ung generation bestående av indiefans fick således upp ögonen för märket. Modellen Alexa Chung var under perioden ihop med Arctic Monkeys frontman Alex Turner, och när även hon drog på sig en Barbour vanns en kräsen trendpublik över.

Redan året före hade Barbour märkt av framgången i att en kändis använde deras kläder. I filmen The Queen har Helen Mirren en fint sliten oljerock från Barbour i South Shields, vilket fick folk att köa till butikerna i New York. Det slank också ut att Ewan McGregor, under tiden han var affischnamn för Belstaff, ville ha sin Barbourjacka omvaxad men att han inte ville skiljas från den – i stället fick han en burk vax hemskickad till sig. Snacka om pr-värde.

Senaste boomen kom hösten 2012 då det blev rusning efter den jackmodell Daniel Craig hade på sig när han som James Bond mördade folk i filmen Skyfall. För att fylla behovet hade kostymören köpt 30 identiska jackor, ute i butikerna såldes hundratals gånger fler.

Som av en händelse spelas Adeles Skyfall i högtalarna inne i fabriken, tonerna blandas med lukten av smält vax, oset från något överkokt i kantinen och smattret från symaskinsnålar.

I ena änden av fabriken ligger buntar av vaxat tyg, direkt inkommet från fabriken Millerain i Skottland där de vaxas. Översta lagret tyg förses med ett mönster för en jackmodell, detaljerna är utplacerade så att nästan varenda kvadratcentimeter utnyttjas. Med en stor sticksåg skärs bitarna ut, ett trettiotal med varje skär. Delarna går sedan ut till olika stationer där de hamnar hos någon av de 180 damer som sitter vid var sin symaskin och fäster del vid del. Några av dem är specialister på fickor, andra på ärmisättningar eller huvor – alla verkar vara specialister på att vara blixtsnabba.

Ju fler stygn som sätts i tyget, desto mer börjar delarna likna ett plagg. Efter en timme har tygstyckena tagit sig genom händerna på tatuerade sömmerskor med färgat hår för att bli en färdig jacka. Här i South Shields är det de klassiska modellerna – som Beaufort, Bedale och Border – som sys, de nyare kollektionerna samt accessoarerna görs på specialiserade fabriker ute i Europa.

Två designer är anställda på Barbour, en av dem är Liz Okaroh som innan hon kom till South Shields arbetat för Nigel Claibourn och Ben Sherman. Hon kommer ut ur arkivet med en famn gamla oljerockar.

– Där inne hänger vår kunskapsbank, säger hon.

– Fastnar man i arbetet är det bara att gå in dit och hitta inspiration till nya modeller och detaljer.

Det är fascinerande att se hur lika de gamla plaggen är de som kommer ut från fabriken. Men det är inte så mycket som har ändrats heller. En över hundra år gammal oljerock läggs upp på konferensbordet. Ytan är helt blanksliten men fortfarande hel, jag känner igen manchestertyget på kragen från dagens modeller. Det märks att fiske, jakt och annat utomhusarbete har fått styra plaggens utformning – funktion regerade.

– Vi plockar in saker från gamla kläder, men det är ingen mening att göra kopior och ta med alla detaljer, säger Liz och håller upp en cape från 20- eller 30-tal framtagen för andjakt, med utfällbara benskydd.

– Säkert praktiskt för den som går omkring i hög vass, men ingen skulle vilja ha det på stan i dag.

Men mycket känns som sagt igen. De sneda kartfickorna som satt på de första mc-kläderna ses på vissa jackor, liksom småfickorna som artilleriofficeren DJ Cotton lät lägga till när han specialbeställde en jacka som skulle följa med honom till Argentinas sydspets när han skulle delta i Falklandskriget på 1980-talet. I dag är de små fickorna roliga detaljer, kapten Cotton hade avfyringsnycklar till de olika kanonerna i sina. Och öronproppar.

Japanen Tokihito Yoshida blev nog lika fascinerad som jag över att se inte bara en utan två av Cottons Falklandsjackor i arkivet. Jag fastnade för känslan av att ta i ett plagg som så tydligt varit någons livförsäkring, Yoshida å sin sida såg en potential i att tolka Cottons idéer för dagens citykrigare. 2009 kom hans uppdaterade variant av originalet med smalare passform och i nya färger.

I ett nuvarande samarbete med designern Patrick Grant från Norton & Sons på Savile Row ses Barbours historia i ännu en tappning. Grant har kapat bort många av detaljerna och skapat en avskalad stil, men varit desto våghalsigare i färgvalen. En gul, ofodrad sommarjacka sitter som en skjorta på kroppen.

– Vi själva kan lätt bli blinda inför guldkornen i arkivet, därför är det spännande att ta in designer som Patrick och Tokihito. De blir till tidsresenärer som tar tillbaka skatter till framtiden, säger Liz.

Barbour spår att företagets framgång ska fortsätta, och för att det ska funka har man startat en akademi där de under tio veckor låter elever lära sig den speciella form av sömmerskeyrket som krävs för att tillverka de speciella jackorna. För ett samhälle i North East, där ungdomsarbetslösheten är över tolv procent, är varje arbetstillfälle livsnödvändigt.

När John Barbour startade sin tillverkning 1894 fanns all produktion och försäljning inne på torget i South Shields, nuvarande fabriksbyggnad stod på plats utanför stan 1981. Det skulle kunna vara vilken verksamhet som helst i den låga tegelbyggnaden, men tre kungliga vapen på fasaden talar om att det är något speciellt som sker därinne. Vapnen symboliserar de tre bevisen som kunglig hovleverantör som Barbour fått, det första av drottning Elizabeth 1974, det andra av hertigen av Edinburgh, prins Philip, 1982 och det tredje av prins Charles 1987. Drömmen är att snart få ett fjärde, båda prinsarna William och Harry använder Barbours kläder till jakt.

Barbour är fortfarande familjeägt och har aldrig tagit in pengar utifrån, i dag leds företaget av femte generationen Barbour och alla led har adderat något nytt till kollektionerna. Malcolm, som egentligen ville bli journalist, efterträdde grundaren John och botade sina strandade publicistdrömmar med att introducera kataloger. Tredje generationens Duncan Barbours stora intresse var motorcyklar och 1936 skapade han linjen Barbour International, helt dedikerad till mc-kläder. En ny John Barbour tog vid efter Duncan, hans bidrag blev linjen Country Wear. Bara 29 år gammal dog John och hans fru Margaret (numera Dame Margaret) tog över. Margaret skapade storsäljande modeller som Beaufort och Bedale och har nu suttit i 40 år som ordförande för företaget. Hennes dotter Helen har klivit in som vice ordförande, hittills har hennes bidrag varit att göra tydliga kollektioner för jakt och fiske.

Och med Helens barn finns en sjätte generation att köra vidare på.

--

Reportage från Belle-Ile, en ö utanför Bretagne, publicerat i SAS Eurobonus magasin Seasons, 2009.

-->

Marken på Belle-Ile överraskar. Står man mitt på ön ser den lugn och städad ut, nästan loj. Här och var lite kuperad, ibland inbäddad i buskar och låga barrträd, men fullkomligt normal. På andra håll är den helt platt och beter sig helt perfekt för att odlas grödor på eller låta sig betas av får och kor.

Det är när marken närmar sig havet den överraskar. Helt orädd verkar den riskera allt för att komma så nära den höga klippkanten ovanför vattnet som möjligt. Ibland har den tagit ett steg för mycket och störtat 25 meter rakt ned i Atlanten och får kämpa med de ständigt slående vågorna i ett nytt liv som klippa.

Belle-Ile-En-Mer är öns fullständiga namn, det betyder »den vackra ön i havet«. Där har den legat länge. Vacker har den också uppfattats vara länge, gamla grekiska sjöfarare gav den namnet Kalonessos – vacker ö.

Ön ligger ute i Atlanten på Bretagnes södra sida, denna region som så ofta får stå symbol för det vildvuxna Frankrike där skönheten är rå och rasande och levereras utan omslagspapper och insmickrande elegans. Precis som många semestrande parisare har vi tagit snabbtåget de cirka två timmarna från Gare Montparnasse till Nantes där en hyrbil väntar.

Kustvägen västerut ger en perfekt introduktion till Bretagnes kust. Den allra sydöstligaste delen hör egentligen till Loire, men är både historiskt och kulturellt en del av Bretagne. Staden La Baule är en tummelplats för fransk jetset och liksom Nice har staden ett kasino i ena änden av en Croisette-lik strandgata. Men det La Baule saknar av riktig pompa och ståt à la Nice tar staden igen genom att ha Europas längsta sandstrand framför sig, nio kilometer från ena änden till den andra. Småstäder som Le Croisic och La Turballe bjuder också på klassisk, fransk badortskänsla, och när man ser en mängd saliner utanför bilfönstret så anar man att man börjar närma sig Guérande, staden som är centrum för det havssalt som Bretagne och Frankrike gjort sig känt för.

Här någonstans börjar kusten förändras. De långa sandstränderna bryts allt oftare av med vassa klippor, och ytterligare några mil västerut är det klipporna som dominerar. Längs bukten Golfe du Morbihan ser man spåren av en annan bretonsk handelsvara; ostronen som odlas i Atlantvattnet.

Vid den lite större staden Vannes svänger vi söderut ut på halvön Quiberon från vars spets båtarna till Belle-Ile går. Båten är bokad och vi har tagit till gott om tid för att inte behöva stressa. Men pittoreska byar, gripande vyer och plötsliga sug efter nybakade croissanter har gjort att bilfärden tagit längre tid. Bakom en lastbil som fraktar cement går minuterna på tok för fort och med en marginal på bara tio minuter hinner vi köra ombord på färjan som ska ta oss de 45 minuterna till ön.

Belle-Iles historia liknar andra öars. De geografiska begränsningarna gör öar lämpliga att inta, därför hade den tillhört olika familjer, krigsherrar och markiser innan den franska kronan till slut gjorde ön fransk 1718. Men redan 1761 var det nya herrar på ön efter att brittiska trupper tagit över styret. Två år senare bytte Frankrike till sig ön genom att överlämna Nova Scotia i Kanada till det brittiska imperiet.

När vi närmar oss hamnen i Le Palais, öns största stad, är också ett försvarsfort den mest iögonfallande byggnaden. I dag kan man bo i gamla officerslogement och fängelseceller på Citadelle Vauban som fortet heter. Men allra mest iögonfallande med Belle-Ile är inte någon byggnad, utan den klippiga strandlinjen som skummar vit av vågornas eviga rörelse. Det är samma syn som målaren Claude Monet såg när han kom hit för första gången 1886. Hans tanke var att stanna i två veckor, men han blev kvar i två månader. Han sägs ha älskat det han såg, man han sa också att han hade svårt att få det makalösa ljuset att fastna på dukarna: »Engelska kanalen och Medelhavet kan jag fånga på ren rutin, men här har havet och himlen helt andra färger.« 

39 kända dukar hade han ändå med sig tillbaka till Paris. En inte helt dålig pr för Belle-Ile. För sedan dess har parisarna fortsatt att svärma på ön, främst sommartid. Då stiger invånarantalet från drygt 4 000 personer till det femdubbla. Många storfräsare ser dessutom till att köpa egna hus. Men till skillnad från de som väljer St Tropez eller Rivieran så kommer Belle-Ile-besökarna inte hit för att visa sin egen status och spegla sig i andras, i alla fall inte öppet.

Deras hus ser på utsidan inte annorlunda ut än resten av husen på ön.

De tar färjan hit i stället för en privat yacht.

De skaffar till och med en bil registrerad här så att departementsnumret 56 står som sista siffror på nummerplåten i stället för det parisiska 75.

Skräddarsydda kostymer och dräkter hängs in i garderoben och man ekiperar sig i klassiska fiskarkläder av bomull.

Brigitte Bardot har inget eget hus på Belle-Ile utan brukar ta in på finhotellet Castel Clara på öns södra sida. Där brukade förre presidenten François Mitterrand också bo, men middagarna intog han på Le Contre Quai i byn Sauzon, omtalad som öns absolut bästa restaurang men som håller stängt under lågsäsong.

Så vi får hålla till godo med Castel Claras matsal och det gör vi så gärna. Kökschefen Christophe Hardouins kök brukar nämnas strax efter Le Contre Quai när det handlar om restaurangranking. Kanske borde vi ha gått på någon av skaldjursrätterna, men vi kan inte låta bli att beställa lammkotlett och oxfilé från djur som betat på ön.

»Jag trodde att ni skulle ha skaldjur, men lamm och oxfilé var ett lika bra val. Kanske känner ni till skaldjursbuffén som vi dukar upp till lunch i morgon«, säger Christophe när vi har ätit oss igenom kvällens meny och avslutat med en formidabel ostbricka.

»Köttet har en starkare smak här tack vare saltmineralerna som blåser in från havet och lägger sig på örterna och gräset som boskapen äter.«

Christophe är född på Belle-Ile och flyttade tillbaka för några år sedan efter att ha arbetat på restauranger i Europa.

»Jag ville ut och jobba på stjärnkrogar för att bli riktigt bra och för att bygga mitt CV. Jag har varit i Tyskland, England och på fastlandet och hela tiden haft tanken att komma tillbaka till ön och skapa min egen stjärnkrog. Nu åker jag sällan härifrån«, säger han.

»Än har vi ingen stjärna, man måste uppfylla regler om öppettider bland annat och under en period då vi byggde om så hade vi stängt under luncherna. Men nu är vi med i matchen igen.«

Jo, det kan intygas. Utsikten över klipporna och ut mot Biscayabuktens nordligaste vatten är värd ett par stjärnor bara den. Och det vet man på Castel Clara. Borden utnyttjas bara till hälften eftersom stolarna ställts på samma sida för att ingen gäst ska undgå att se vyn. Dagtid, åtminstone. För så här på kvällen är det becksvart, gatlampor existerar inte utanför samhällena. Men med jämna mellanrum anar vi ändå den fårade kusten genom fönstren då den närmaste av öns tre fyrar kastar sin ljuskvast ut i mörkret.

Havet är ständigt närvarande, alltså även när man äter kött. Och på Castel Clara, som var ett spa-hotell långt innan begreppet spritt sig och börjat användas av alla hotell med badkar och massör, har förstås havet letat sig in i behandlingarna. Alger för inpackningar hämtas från havet och havsvatten används i behandlingarna. Thalassothérapie heter det när det handlar om att utnyttja saltvattnets positiva egenskaper, balnéothérapie när sötvatten används.

Ostron är givet till frukost, precis som hotellets egen yoghurt, bröd, fruktpajer, pain au chocolat och andra wienerbrödsvarianter – allt bakat och tillagat under natten av någon av Christophes tre konditorer.

Vi tar bilen för att upptäcka ön. Smala, asfalterade vägar går kors och tvärs och eftersom vi är på en ö slutar de tvärt vid en kaj, vid ett brant stup ovanför havet eller vid en sandstrand. En gång tvingas vi vända när en ko vägrar kliva ur vägen. Stränderna har letat sig in i större eller mindre öppningar i klipporna. På sina håll är de bara upp till femtio meter breda, inbäddade av klippor dit de starka vindarna inte når. På andra håll har naturen varit generösare, stranden Plage des Grands Sables i nordöst är åtminstone två kilometer lång och här har förstås vindarna mer att säga till om, vilket alla seglare och vindsurfare gillar. I dag är bara en vindsurfare ute, och i ena änden av den gula stranden står en äldre man med två fiskespön.

»Det blir nog inga napp i dag. Men det finns banne mig inget bättre sätt att få dagen att gå«, säger han medan han trots allt sätter nytt agn på kroken.

Vågsurfarna väljer västra sidan av Belle-Ile där kustlinjen ligger blottad för Atlanten, och speciellt Plage de Donnant bjuder på vågor som lockar surfare året runt. För även under vintern är klimatet rätt behagligt. Blåst får man räkna med, men det blir sällan kallare än fem plusgrader tack vare Golfströmmen. Vår och höst är 20–25 grader varmt standard och högsommarvärmen letar sig ofta upp på dryga 30 grader. När franska soltimmar räknas kommer Bretagne och Belle-Ile före till exempel Rivieran.

Just nu är det grått, men alldeles nyss var solen framme. Skiftningarna i vädret kommer och går och när vi kommer till ännu en vägs ände, vid klippformationen Les aiguilles de Port Coton, tittar solen fram genom en öppning i molnen igen. Vi får ett »Monet-moment« igen, målaren förevigade klipporna på många av sina dukar och stående i blåsten på kanten till havet är det som om vi står mitt i en av hans tavlor. »Pyramiderna« är en annan benämning på klipporna, men det träffsäkraste namnet kanske ändå är »Hitchcocks hund« eftersom den större klippan liknar en rundlagd man och den mindre en tiggande hund.

Om Hitchcock hade förstås inte Monet en aning. Troligen visste han inte heller att han var med om att skapa den nästan mytiska bilden av Belle-Ile som gör att allt från turism på ön till salta småkakor, öl gjort på havsvatten och andra produkter säljer sig själva om de bara har öns namn på etiketten.

Åter inne i Le Palais strosar vi omkring på de trånga stadsgatorna. Lågsäsong innebär att några butiker och restauranger håller stängt, men det ger oss å andra sidan chansen att upptäcka den lilla staden utan att styras av andra människors val. Inrättningar som behövs för att ett franskt öliv ska fungera stänger förstås inte; bagerier, butiker med fiskeutrustning och barer har dörrarna öppna. I en gränd hittar vi också ett annat måste i en fransk stad eller by: le chocolaterie, chokladbutiken. Just den på Belle-Ile visar sig ha en oväntad skandinavisk koppling. Svenska Sofia Rydemalm driver den tillsammans med sin make Patrik Thomas, som har en svensk mamma.

Patrik skulle förstås ha blivit fiskare, precis som hans pappa, farbröder och resten av hans anfäder i ett otal led. Men så blev det inte.

»Pappa ville att jag skulle göra något mindre slitsamt, men jag ville bli fiskare. Jag tjatade tidigt om att få följa med hans båt ut, men varje gång blev jag sjösjuk och båten fick vända för att lämna av mig i hamnen«, säger Patrik.

I stället började han jobba som bagare vid 15 års ålder, möjligen var det då han la grunden till sina avundsvärda underarmar. Sedan åkte han till Paris och utbildade sig och arbetade som konditor och chocolatier. 2003 flyttade paret till Patriks hemö och drog i gång det lilla chocolateriet La Palantine, samma namn som Patriks pappas fiskebåt hade. Fasaden är väldigt speciell, målad av den kände reklammålaren Serge Boru som bodde på ön tidigare och som är mest känd för sin design av förpackningarna till mintchokladen After Eight, cigaretterna Gauloises och godiset Quality Street.

Här går produktionen så här veckorna före jul på högvarv. Praliner, tryfflar, syltade apelsinskal med chokladtopping, mandlar dragerade med choklad, kanel och kardemumma, chokladkakor med pistaschnötter, ingefära, havssalt, kardemumma… allt måste bli färdigt för att skeppas över till chokladbutiker i Paris och i Sverige. En chokladkaka med pepparkakor slås in i rött papper, annars är det vita omslag som gäller på La Palantines choklad där den med kardemumma säljer bäst. Den med havssalt är mer eller mindre ett måste att ha i sortimentet på en saltstänkt ö som Belle-Ile.

»Patrik älskar svenska bullar och vi testade med kardemumma i chokladen, det visade sig funka även i Frankrike. Saltchokladen köper många som en rolig grej, men många gillar den också. Vi testade med många olika sorters mörk choklad men den blev inte riktigt god förrän vi hittade en choklad från Sao Tomé«, säger Sofia som inte hade någon erfarenhet av vare sig choklad eller Frankrike när hon flyttade till Belle-Ile.

»Visst var det lite speciellt att då till råga på allt hamna ute på en ö. Ibland är vi helt isolerade här om vinden är för hård för att båtarna ska kunna gå, och det finns tillfällen då jag verkligen önskar mig härifrån. Samtidigt är det på sådana här ställen som man får chansen att göra det oväntade, kanske förverkliga en dröm om något som inte skulle gå någon annanstans.«

Sofia berättar att ett danskt par har startat ett glasblåseri på ön och att norske skulptören Boge Berg tidigare bodde här. Patrik berättar att han just pratat med en kusin som är fiskare och som lovat att ge dem fångsten från några nät. Vi blir inbjudna på middag senare på kvällen.

Därför struntar vi i Castel Claras skaldjursbuffé den dagen och väljer ett annat bretonskt lunchalternativ: crêpes. Små crêperior här och var serverar detta västfranska svar på pizza, varmrättsvarianterna med skinka, ost, korv, ägg och sånt är gjorda på grovt mjöl och kallas »galettes«, efterrättscrêpesen är gjorda på vetemjöl. En flaska torr cider är ett perfekt ackompanjemang.

Förutom Le Palais så finns tre andra, större samhällen på Belle-Ile – Sauzon, Locmaria och Bangor. Men varje liten hussamling utgör en by med ett eget namn, totalt finns det kring 140 byar på ön. Det bretonska visar sig i bynamn som Kerouarc’h, Er Lannic och Borfloc’h och i husens rätt säregna utseende. Vare sig de är 300 år gamla eller helt nybyggda har de samma vitputsade fasad och skorstenar längst upp på varje gavel. De kurar tätt ihop på behörigt avstånd från havet som om de sökte skydd hos varandra mot vindens ibland obarmhärtiga kraft. Populärt är att cykla på småvägarna mellan de gamla byarna, från ena änden till den andra är ön bara 17 kilometer lång.

Hedmarken runtom byarna hade troligen använts för att spela golf på om den legat i Skottland, här jagar man småvilt på den i stället. Grönklädda jägare och pigga jyckar ränner omkring, då och då smäller det och någons middagsbord uppdateras med en hare, kanin, vaktel eller fasan.

Annars är fisk huvudfödan för dem som låter sig smaka av naturens skafferi. Alla invånare har någon form av kontakt med havet och man får känslan att spädbarn får en skalad hummerklo i munnen i stället för napp till tröst. Kanske fick Patrik det, i alla fall har han en enastående hand inte bara med choklad utan även med skaldjur. Kusinens fångst innehöll bland annat ostron, musslor, havssniglar, havskräftor, krabbor, pilgrimsmusslor och häxkrabbor och när de ligger framför oss på bordet i Patriks och Sofias kök är det som att titta rätt in i en tavla.

Med en vanlig bordskniv börjar Patrik öppna ostronen. Aldrig har jag smakat ostron med en så rik smak av hav, det är ju inte heller mer än några timmar sedan de låg i Atlanten. Allt annat vi stoppar i oss under de närmaste timmarna tar också skaldjursrekord, Patriks kokkonst och det korta avståndet från hav till bord är förstås den givna förklaringen till vår njutning.

»Förr fanns det hundratals fiskebåtar på ön, de fick knappt plats i hamnen. I dag kanske det finns 25 stycken«, säger Patrik.

Har man ingen släkting som fiskar är marknaden på torget i Le Palais ett ställe där det alltid nappar. Varje morgon dukar fiskare och fiskhandlare upp sitt utbud från havet, med kännarmin går byborna mellan fiskar och skaldjur och gör sina inköp. I ett stånd intill säljer en bonde nykärnat smör och grönsaker, ur den öppna dörren till bageriet intill strömmar doften av nybakt bröd.

På Belle-Ile finns ett par storhotell av Castel Claras kaliber där ett rum går på 200–300 euro per natt, inne i de större byarna finns enkla och trivsamma hotell som kostar från 60 euro natten. Och eftersom vi är i Frankrike har vi som vanligt ett otal »chambres d’hôtes« att välja på, pensionaten som erbjuder en säng och frukost och som finns i prisklasser från 50 till 200 euro för en natt.

Ute på en udde väster om Le Palais ligger Villa de Jade, ett pensionat som vet att ta betalt för sitt fantastiska läge, vackra inredning och intressanta historia. Huset byggdes av den nuvarande ägaren Manuel Colombats farfars far 1911. Han kom till Belle-Ile på sin smekmånad och hans fru blev förälskad i udden som stack ut i Atlanten.

Förfadern kom från en fattig familj men hade genom kvällskurser bytt från ett hårt jobb på ett glasbruk i Paris till att bli översättare från tyska till franska. Bland annat en ordbok som används än i dag gav honom medel att köpa tomten och ta in en arkitekt från Alsace för att bygga huset. Det blev olikt de andra husen på ön. Folket på ön reagerade på valet av en så utsatt plats och på att han gjorde fönstren så stora. Samma saker som vi reagerar på i dag, men av helt andra orsaker.

Under andra världskriget ockuperade tyskarna huset och använde det som sällskapslokal (bar och bordell). 1947 fick familjen tillbaka huset, då helt tomt eftersom möblerna använts som bränsle. Manuels farfar, som hade varit i Kina och jobbat som järnvägsingenjör, kom hem därifrån med ett helt nytt möblemang varav det mesta står kvar än i dag.

»Vi lämnade Paris 2003, jag jobbade med hemsidor och min fru Valérie var lärare men kände att vi saknade något. Här finns det förstås inte lika mycket jobb, men genom att göra huset kan vi bo här året runt och barnen kan bada efter skolan«, säger Manuel och öppnar ett par ostron som han hämtat från vattnet nedanför huset.

Vi sitter i vardagsrummet intill en stor sprakande brasa, väggarna har en panel av mörkt trä och genom fönstret ser vi solen gå ner mot horisonten. Pensionatet har fyra rum och en större lägenhet i källarplanet för uthyrning, resten används av familjen.

»De flesta av våra gäster har gjort allt. Bott på de bästa hotellen, rest till de mest exotiska platserna, ätit den lyxigaste maten – ungefär samma sak var man än är. Vi vill kunna erbjuda dem något annat, fortfarande lyxigt men en annan sorts lyx«, säger Manuel.

I morgon ska vi sitta här igen med Manuels frukost framför oss på ekbordet – bröd från öns bästa bagare, en kompott av björnbär och äpple, vaniljyoghurt gjord på hans farmors gamla recept med mjölk från bondgården intill och ett nymalt och nybryggt kaffe.

Men innan dess ska vi njuta av det vi lärt oss är den största lyxen på Belle-Ile. Det stora lugnet. På nätterna finns inga motorvägar, buller eller annat larm som stör. Bruset från havet och vindens vinande smälter samman med suset från blodet som pumpar omkring i våra ådror. Vi somnar gott igen.

--

Reportage från Guadeloupe, publicerat i SAS Eurobonus magasin Seasons, 2009:

Det borde inte kännas så bekant här. Jag går i en regnskog för första gången och för mina ögon är allt helt nytt. Jag går fram till något jag tror är en ananas, men när jag kommer fram visar det sig vara en blomma.

Och proportionerna, de spelar mig spratt hela tiden. Jag har sett ormbunkar förut, men jag har aldrig varit i närheten av en ormbunke som är så pass stor att den skyddar mig under en regnskur. Andra blad förekommer i alla storlekar, från centimeterstora till att omfatta flera kvadratmeter, trots att de är av samma art. En trädstam är nästan två meter bred men bara en halvmeter tjock om jag ser den från sidan.

Ett nytt universum – och det borde inte kännas så bekant.

Guadeloupe känns som ett spratt i sig. Vi flyger tio timmar västerut från Paris, under oss ingenting annat än den blåa Atlanten. Den europeiska kontinenten hamnar längre och längre bakom oss. På väg ner mot flygplatsen ser vi att öarna ser ut som det Karibien vi föreställt oss. Ljusblått vatten, vita sandstränder och den täta, djupgröna regnskogen. Den ser ut som en oändlig mängd broccoli. Ogenomtränglig.

Men på väg genom passkontrollen är det ingen som vill se våra pass. Vi är fortfarande i Europa, i EU, i Frankrike. Tiotimmarsresan är gjord inrikes. Folk pratar franska, vi köper vatten och en macka för samma euro som därhemma.

Guadeloupe är precis som Martinique, Franska Guyana, Saint-Barthélemy och Saint Martin en gammal koloni som blivit fullvärdig medlem av Frankrike. Två huvudöar, Grand Terre och Basse Terre, och några mindre öar utgör Guadeloupe. Huvudöarnas form liknar tillsammans en fjäril, mellan vingarna finns en saltvattenflod och ett mangroveträsk. Närmaste grannar är småöar med paradisiska namn som Dominica, Antigua och St Kitts and Nevis, längre bort i den Karibiska sjön ligger Dominikanska Republiken, Puerto Rico, Haiti, Kuba och Jamaica.

Från luften syns Basse Terres regnskogar som får de taggiga vulkanbergen att se ludna och mjuka ut. Alla byar ligger längs kusten.

Om Basse Terre är grönt är Grande Terre en blandning av grönt och brunt. Ön är i det närmaste helt platt, en jordbruksbygd med hus och gårdar över hela ön.

Vi landar på flygplatsen på Grande Terre i början av kvällen, värmen är tryckande och vi får reda på att det inte kommer att bli mycket svalare trots att solen gått ner. Hettan har varit vassare än vad till och med öborna är vana vid så här i maj, 38 grader på dagarna och knappt under 30 på nätterna. Tropisk hetta och tropiska ljud, cikador och syrsor överröstar motorljuden på vägen mot Basse Terre. Något som skulle kunna vara papegojors skrik ger sig in i kören.

När bilen stannat hör vi fler karaktäristiska ljud – vågor som slår in mot strand och suset från miljoner sandkorn som byter plats med varandra.

Före ananasen, bananerna och mangon, före de nybakade croissanterna och före kaffet med varm mjölk.

Just när de första solstrålarna gör himlen till ett tak av rosa glass tar jag några steg i sanden och slänger mig ut i havet. Till och med före frukost är vattnet varmt. Svalare skikt finns djupare ner, men aldrig att det blir annat än behagligt.

En sån natur! Just behaglig, vattnet som både värmer och svalkar, koraller och småfisk under ytan, inåt land står palmerna, och så de där grönskande bergen i bakgrunden.

Vi ägnar dagen åt bilburen sightseeing. Följer kustvägen in till största staden Point-à-Pitre. Stannar till på marknaden, köper kanel, muskot och färska vaniljstänger. I en annan stad kommer fiskare in med dagens fångst. En jättelik svärdfisk drar till sig besökarnas intresse och snart är den styckad och såld.

I Port Louis på Grande Terre börjar magen att kurra. En skylt pekar mot en strand, skylten nedanför mot en restaurang vid namn Chez Josélyne. Vi väljer mat före bad, svänger in på parkeringen framför restaurangen.

Vi får ingen meny att välja från, men vi får veta att hit kommer man för att äta grytor. Kyckling, fläsk, biff, kräftor. Get.

»Det är klart på 20 minuter. Ta öl och läsk i kylen. Ta en aperitif«, säger servitrisen

Vid ingången står ett bord med rom, whisky, Martini, is, lime, en skål med planteur. Planteur är bålen gjord på fruktjuicer – ananas, guava, apelsin – blandat med vit och mörk rom, muskot, kanel, vanilj och vad man gillar. En annan gäst anar min villrådighet inför utbudet och föreslår att jag ska göra en ti’punch. Han ger mig ett tomt glas och greppar ett eget.

»Chacun prépare sa propre mort«, säger han.

Var och en förbereder sin egen död.

Det är så man förklarar traditionen att man blandar sin egen fördrink även på restaurangerna, lär jag mig. Kanske vill personalen köpa sig fria från allt ansvar.

»Gör som jag nu«, säger han och tar en halv limefrukt som han pressar saften ur ner i glaset. Sen tar han en sked rörsocker, rör om så att sockret smälter, slänger i en näve is. Sen fyller han glaset med vit rom. Jag gör detsamma, även om jag misstänker att så mycket sprit kommer att fördärva inte bara drinken utan också resten av min dag. Har jag till och med förberett min egen död?

Men en klunk in i min ti’punch lever jag än, känner mig nog mer levande. Spritsmaken är fruktig och nästan söt, limen bryter av så fint med sin syra, isen håller smakerna fräscha.

Maten kommer in på stora fat som vi alla ska servera oss från. Getgryta känns lite ovant, men visar vara en superb anrättning. Med tillnamnet »colombo«, med currykryddor, aubergine, kummin och andra smaker, är grytan något av en nationalrätt. Kycklingen serveras på samma sätt, biffen har liknande kryddning, men detaljer i smaksättningen gör dem till unika smakbomber. Kräfträtten går utanpå det mesta, liknar en blandning av kreolskt kök och fransk bouillabaisse med tomat och lök som bas.

Det är som att vara hemma i någons matrum, sällan har ett »chez« i ett restaurangnamn gått att översätta med »hemma hos« lika rakt av som på Chez Josélyne. Ägarinnan och kocken Josélyne Darius gör inget för att förändra hemmakänslan. Det är en enkel restaurang; pappersdukar, självservering av dryck, gemytlig gemenskap mellan gästerna.

»Det här är den mat mamma lagade, hon var hemmafru och absolut ingen kock, men det är hon som har lärt mig recepten. Jag öppnade för nio år sedan och gör det jag alltid har gjort, det är fullt nästan jämt här. Folket i byn äter sin söndagsmiddag här«, säger hon när lunchrusningen har lagt sig.

Stranden nedanför parkeringen är en av öns bästa, men Josélyne brukar inte hinna dit. Däremot går hennes barn dit så fort de har tid. Där går de i simskola också. Jag vet inte om det är några av hennes ungar som plaskar omkring under överinseende av en bredbringad simlärare i dag, men vattnet är fullt av barn som övar bentag mellan två linor.

Jag lärde mig också simma i öppet vatten. Jag bävade varje dag jag skulle i vattnet, 18 grader på sin höjd. De gånger det gick okej var när det var ännu kallare i luften, då lurades kroppen att tro att vattnet värmde. Här är det 28 grader i vattnet, ingen behöver tveka inför första doppet.

Vi möter regnskogen på nära håll för första gången när vi åker till floden Corossol. Leden som utgår från en parkeringsplats går längs floden och lockar med ett vattenfall en bit in i regnskogen. Vattenfallet är förstås vackert, ett skutt på 15 meter ner mot en pool som vattnet själv gröpt ur berget. Men mest fascinerande är regnskogen själv. Solen steker på, men skogen sluter in stigen till ett rum dit solskenet knappt når. Grenverket är så tätt att bara en tredjedel av regnet till slut når marken, kanske är det samma sak med solskenet. Ändå är det varmt och fuktigt, svetten rinner efter bara några steg.

Vi tar oss uppströms, jag har tagit av mig barfota och går i flodens kristallklara vatten. Uppe i träden flyger svarta och grönglänsande kolibrier, då och då korsas floden av en trastliknande fågel som sedan sätter sig på en gren och darrar. Jag får aldrig reda på varför.

En mungo pilar över stigen och gömmer sig under ett träd. Mungon kom till Guadeloupe med invandrade indier i slutet av 1800-talet. Mungon trivdes på öarna, det fanns gott om ormar att käka och inga andra fiender. I dag finns det gott om mungor, men inga ormar.

Under vandringen känner jag igen växter från blomsteraffärernas hyllor därhemma. Benjaminfikus och orkidéer, passionsfruktblomman känner jag också igen liksom de där papegojblommorna som folk har hemma. Vi stannar till vid ett mangoträd vars grenar hänger över stigen, skakar ner några frukter. De är stora som äpplen och har den formen också. Deras enkla namn är äppelmango.

En annan dag gör vi ett försök att nå Chute de Carbet, tre magnifika vattenfall inne i nationalparken på Basse Terre. Fallen var en av anledningarna till att Columbos stannade till på Guadeloupe. I november 1493 seglade han bland öarna i de Små Antillerna på sin andra resa i västerled och fick syn på fallen från havet och förstod att här fanns det gott om sötvatten. Men fallen spelar troligen en tidigare roll också. Sydamerikanska indianer som tog sig till ön gav den namnet Karukera som på deras språk betyder ön med vackra vatten.

En skröplig bilväg tar oss genom byarna som ligger vid foten av bergen. Just där civilisationen börjar ta slut träffar vi på drömmen om paradiset och en man som upplever känslan av att leva i det.

Det verkar inte klokt att stå just här och sälja frukt, några kilometer från den stora vägen vid en tidpunkt som inte lockar några turisthorder. Men okej, frukten mognar hela tiden så det är väl lika bra att plocka den, lägga upp den på ett bord under ett parasoll och försöka kränga den till dem som ändå kör uppför bergssluttningen.

Han heter Richard Edmond. En karibisk karikatyr i dreads som inte hade blivit mer än en karikatyr om vi inte stannat för att vi lockades av hans rader av ananas. Jag har träffat människor tidigare som valt att bo i glesbygd. Jag får alltid samma förklaring till varför de valt bort städerna, »civilisationen«. Inte genom något de säger, utan hur blickarna söker sig förbi mig, ut i fjärran. Richard tittar på sin frukt, ner mot havet, in i bergets täta klorofyll:

»Vilken vacker dag det är, vem skulle vilja vara utan det här…«

»Det är inte mycket av kommers just nu«, säger han och tänder en cigarett, »men jag har inget annat att pyssla med, jag älskar det här. Jag har min egen trädgård som måste skötas om, jag går till mina ställen i skogen som jag alltid går till för att ta vara på frukter. Det gäller att vara på hugget, man vet inte när turisterna kommer hit och ska vandra kring vattenfallen.«

Bananer och mango ligger uppradade, det är högsäsong för dem nu. Richard låter oss smaka den söta, vanliga ananasen för att vi ska kunna jämföra med den speciellt formade flaskananasen. Smaken är visst lite friskare och syrligare. Det blir den vi lägger i ryggsäcken. Richard tar upp en omogen kokosnöt som han slår hål i med sin machete och bjuder oss att dricka. Innehållet är oerhört svalkande och vi köper med oss även en sån inför dagen på berget.

Vi vandrar stigen uppåt, vill gärna stanna och köpa kyckling av kvinnan som grillar över öppen eld vid parkeringen, men nöjer oss med frukten vi har i packningen.

Jag vet inte hur många av skogens 300 trädarter, 250 olika sorters ormbunkar, 2 700 blomarter varav några hundra är olika orkidéer vi ser på vägen uppåt. Men mångfalden är överväldigande och växtligheten… övertagande. Vad som helst verkar kunna växa i den här växthusmiljön. När jag vänder mig om och tittar bakåt känns det som om antalet löv har fördubblat sig på bara några sekunder.

Det första fallet når vi efter redan en halvtimme. 115 meter fritt fall får vattnet innan det landar. Det andra fallet mäter 110 meter, men det är det tredje, efter ett par timmars vandring, som är mest imponerande och belönande trots att det bara är 20 meter högt. Det är den runda bassängen som har bildats vi gillar. Det är bara 26 grader varmt på berget, men luftfuktigheten suger musten ur oss och ett dopp i det friska vattnet piggar upp oss inför vandringen tillbaka.

Frukthandlaren Richard och hans liv i paradiset. Jag träffar fler människor som verkar ha hittat det på Guadeloupe.

Vi tar en båt ut till Les Saintes, ögruppen som ligger söder om Basse Terre där först Napoleon och sen engelsmännen kontrollerade fortet på berget som bevakade inloppet från Sydamerika till Guadeloupe.

Här blir det pittoreskt på allvar. Inne i stan är husen låga och färggranna, telefonledningarna hänger i stolpar längs gatorna.

Vi gör precis som Maxime Naffah gjorde våren 2008, kliver in på en restaurang för att ta något svalkande att dricka. Vi nöjer oss med öl, Maxime köpte hela stället.

»Jag var här på semester. Jag jobbade på affärsbank i Montpellier, det var ett tufft jobb men jag gillade det. Men när jag kom hit blev jag plötsligt sugen på att lämna allt«, säger han.

Fyra månader senare bodde Maxime på Guadeloupe, hade startat upp sitt hotell Lô Bleu och jobbade 90 timmar i veckan. Bra många fler timmar än hemma på banken.

»Mina kollegor tyckte att jag hade blivit knäpp, men de fattade inte vad jag hade insett. När de kommer hit nu ser de storheten med att leva här. Klimatet, mina barn som älskar vattnet… Nu jobbar jag 40 timmar i veckan, hinner med familjen, gör något som ligger nära hjärtat, styr över mig själv.«

»Dessutom är det här fortfarande Frankrike. Det är tryggt här, sjukvård och skola är desamma som hemma, vägarna håller hög standard. Andra öar i Karibien är inte alls lika enkla att leva på med en familj.«

En liknande historia hör jag på charterresearrangören Langley’s hotell Fort Royal vid Basse Terres nordvästra vingspets där det har det bildats en skandinavisk koloni av hotellarbetare. Alla verkar vara i 20-årsåldern, sugna på ett soligt äventyr över vintersäsongen, sen tillbaka hem för sommarjobb.

Vid uthyrningen för vindsurfingbrädor, kajaker och segelbåtar möter vi en man som utstrålar ett annat lugn än kollegorna. Hans Palmquist är 40 år, uppväxt vid vattnet i Karlskrona. Nu är han en av dem som bytt liv.

Jobbet som psykolog på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg var bra, men Hans kände att han blev mer administratör än en hjälp för sina patienter. Och livet utanför jobbet såg han gå i en känd bana:

»Det naturliga steget hade ju varit att flytta med familjen till en villa utanför stan och sen ägna sitt liv till att jobba ihop till boräntorna. Men det lockade inte.«

Segelbåten låg och guppade i hemmahamnen. Tanken på att vattnet var en väg utan korsningar till vilken annan hamn som helst på jordklotet började växa i huvudet.

»Har man segelbåt så tänker man förstås på Västindien, det är lite av drömmen«, säger han.

Och så kom rätt läge för en förändring. Dottern Magdalena var två när han och frun fattade beslutet att flytta. Hans bror Pär jobbade som kökschef på hotellet och visste att det behövdes någon som höll i seglarshoppen.

En morgon bar det av med 57-fotaren. Hans seglade ut från Göteborg mot sydvästra England, därifrån mot Las Palmas via Kap Verde och efter det rakt västerut över Atlanten.

»Det tog två månader att komma till Guadeloupe, som mest var jag 19 dagar i sträck på öppet vatten.«

Innan resten av familjen kom över med flygplan bodde han i båten och hann hyra ett hus. Nu trivs han med livet, det enkla och självklara liv som är så naturligt om man bor vid ett varmt hav.

»Just nu går det inte annat än att gilla all tid jag får tillsammans med familjen. Och så den här känslan av att leva billigt, inte bli stressad av att man måste dra in så mycket pengar.«

Just pengafrågan är en av de tydligaste skillnaderna mellan Europa och Karibien, menar Hans. Han berättar om en barägare som hade sin bar i en av öns hamnar. En militärflotta låg på övning utanför i några månader och baren blev den inofficiella mässen. När officerarna drog räknade killen över sina pengar och det visade att han dragit in allt han behövde för de kommande åtta månaderna. Han tog semester resten av året.

»Den västerländska människan vill bygga kapital och fastnar i projekttankar. Man bygger om sitt kök för 200 000 kronor och låser på så sätt halva sin inkomst på det. För att inte tala om drömmen om den egna villan. I värsta fall blir den inte den vila man tänkt sig, projekten tar över. Man planerar att måla om en sida av huset per semester de kommande åren.«

Men att lämna vanor och förväntningar för det okända är inte helt lätt, det fattar Hans.

»Tänker man för mycket på ovissheten kommer man aldrig i väg. Man behöver heller aldrig tänka på att det ska vara för evigt, se det som en paus – kanske blir det början på något nytt. Och är det några som kan genomföra en sån här grej så är det vi i västvärlden. Nästan alla vi kan sälja våra kapitalvaror och få tillräckligt med pengar för att bara dra.«

Smaken av rom ligger kvar i munnen, förnimmelsen av solmogen mango direkt från ett träd i regnskogen finns också där när jag drar upp mitt id-kort för att legitimera mig inför inrikesresan österut.

Guadeloupe har varit annorlunda men samtidigt något välkänt. Jag tänker på naturen – på regnskogen. Den fascinerade, men kändes inte obekant. Jag blir inte klok på hur en skog med vilda orkidéer och lianer kan likna min hemmaskog, med gran och tall och mossa.

Sen slår det mig, natur är natur var den än är. Har den ett språk så det samma språk var än på jorden den befinner sig.