Intervjuer

Leif GW Persson, hösten 2013, för King Magazine. Publicerades i annan form 2014.

Det är några dagar efter årets upplaga av Bokmässan i Göteborg, Leif GW Persson sitter i soffan i arbetslägenheten i Solna och uttrycker sin nöjdhet över att ha tagit sig därifrån:

– Det är ett dårhus, man får signera tonvis med böcker, kuta runt och hålla föredrag och grejer.

Inte ens festerna har lockat, trots att det är höst vilket i professor Perssons kalender betyder att barskåpet är öppet. Mer om det senare.

– Nä, jag går inte på partaj, är för gammal för det. Författare och andra kulturnissar är så självupptagna också, man kan inte hålla på och mingla med sådana pellejönsar. Och alla känner varandra och de jobbar på samma jobb. De går ju runt, det är ju samma människor, samma miljö och säkert samma tankar. Och så är de gifta med varandra för säkerhets skull också. Jag umgås hellre med snutar. Gamla mordutredare gillar jag, de har ett underhållningsvärde som är gigantiskt jämfört med de andra nissarna.

Poliser har han haft stora anledningar att umgås med i jobbet. Arbetarsonen från områdena Gärdet och Sibirien i Stockholm började studera bland annat kriminologi på Stockholms universitet 1965 och la fram sin doktorsavhandling Hidden Criminality 1980. Att det tog 15 år för honom att komma till skott med avhandlingen berodde mestadels på att Rikspolisstyrelsen fick upp ögonen för unge Persson och gav honom att göra.

Att han blev författare, i en genre som också har poliskontakt, kan delvis också skyllas på Rikspolisstyrelsen, även om bokslukaren Persson säkert hade kommit in på romanspåret ändå. 1977 avslöjades nämligen att Leif var DN:s källa i den omskrivna Geijeraffären, som i förenklade drag gick ut på att den tidigare justitieministern Lennart Geijer hade haft ihop det med prostituerade. Följden för Leif blev att han fick kicken, och med tid över till annat skrev han romanen Grisfesten – där en justitieminister har ihop det med prostituerade – som blev en ordentlig kioskvältare och som även filmades av Bo Widerberg med titeln Mannen från Mallorca.

1979 kom Profitörerna och 1982 Samhällsbärarna, två böcker som tillsammans med Grisfesten utgör en trilogi, och 1982 blev Leif också docent vid Stockholms universitet och arbetade som sakkunnig i Statsrådsberedning och vid Justitiedepartementet. 1991 hade Rikspolisstyrelsen kommit på att Leif behövdes hos dem igen, nu som professor i kriminologi – en tjänst som han hade fram till pensionen 2012.

Snutarna i Grisfestentrilogin heter Lars Martin Johansson och Bo Jarnebring, men den produkt som på senare år sålt bäst är romansnuten Evert Bäckström, en smått genial mordutredare som trots att han är både sexist, rasist, homofob och gärna berikar sig på mindre hederliga vis har blivit en folklig favorit.

– Han är en förskräcklig människa, men han säger saker som får oss att flina lite. Han är så fördomsfull, och när hans fördomar stämmer så hämmas han ju inte av den eftertänksamhet som plågar oss andra. Han tycker i kraft av sin oreserverade kärlek till sig själv att alla andra är idioter. En praktisk inställning. Och han är inihelvete populär bland de mest förvånande människor. Vanligt hyggligt folk gillar Bäckström för att han tycker, tänker, tror, säger och gör allt det där som vanligt hyggligt folk inte kan tänka sig, de skäms redan när de tänker det. När de någon gång blir otroligt förbannade så önskar de att de kunde vara som Bäckström. Han går ju rakt genom livet på något sätt.

Varför har han en supersalami?

– Det kanske är genetiskt… Jag har ingen aning om hur stor den är, men han är ju så förtjust i sig själv så man kan ju ana att det är en viss överskattning. Det är ju hans självkärlek som det handlar om, att han tycker att han är svaret på varje kvinnas hemliga dröm. Folk som tänker på det sättet brukar ju inte vara några större marknadskrafter på det området.

Men han krökar ju på rätt rejält, det skulle väl kunna vara ett sätt att stå ut med den han är?

– Men det verkar inte bita heller. Jag har ju träffat den typen av snutar. Jag kommer ihåg ett exemplar på en jakt, jag tror att han hällde i sig två sjuttisar och det märktes inte på honom. »Vad fan dricker du sprit för«, sa jag åt honom, »det verkar ju fullkomligt meningslöst«. Han måste ju haft en rostfri tank inombords. Jättekonstigt.

Han har blivit en klädsnobb också, Bäckström.

– Ja, i kraft av att han stulit ihop en massa pengar. I början så var han ju en riktig liten lortpelle som inte ens tvättade sin kläder. Varje morgon började med att han gick igenom lorttvätten och försökte hitta ett par kallingar som inte luktade alltför mycket ostbutik.

Dina egna klädpreferenser känner vi inte riktigt till.

– Jag har ju skräddare som syr upp mina kostymer, smokingar och frackar. Jag brukar få utnämningar som Sveriges sämst klädde man för att jag skulle köpa mina kläder på Konsum i Borlänge. Men fan, det gör jag inte. Jag har sex smokingar, en svart, en mörkblå, en vit, en röd, en bourgogne, en skotskrutig – det behövs för olika tillfällen och sammanhang. Sedan har jag väl kanske en 20 kostymer. Italienska skor på sommaren och engelska på vintern. De engelska gör jag hos en skomakare i London, sommarskorna köper jag i Rom när jag åker dit på vårarna, ett halvdussin eller mer. Jag är inte snobb i den meningen, men jag har ju lite taskiga mått, så att kuta in på Hennes & Mauritz är liksom inte läge. Och affärer som Big Boy eller vad de heter vill jag inte gå på. Jag ska faktiskt till skräddaren för en provning i dag. Det är en jaktkostym med både knickers och långa brallor som de håller på att sy upp. Mina första kostymer sydda för 50 år sedan hänger fortfarande med, men de har jag gett till min yngste son, de sitter perfekt på honom, han ser ut som jag gjorde när jag var 20.

Arbetslägenheten i Solna ligger vägg i vägg med övernattningslägenheten och har en stor altan med utsikt över den del av Mälaren som heter Ulvsundasjön. Annars bor Leif och frun Kim på en fastighet i Sörmland med 2 000 hektars jaktmark. Både skräddarsydda kostymer och jordegendomar kostar pengar, men på den fronten har det löst sig ganska väl.

– Arbetarungar som jag blev per automatik arbetare själva också, av de andra blev det normalt sett läkare och ingenjörer. Men min pappa gav mig chansen till ett annat liv och jag tog ett underligt ämnesval och gjorde en snabb och spikrak karriär – som jag normalt inte skulle ha tjänat några pengar på. Men så började jag välta kiosker med mina böcker.

De senaste åren har Leifs aktiebolag omsatt mellan 10 och 14 miljoner per år på i väsentligen tre saker: tv-program, Efterlyst mellan 1998 och 2010 och Veckans Brott sedan 2010, kolumn i Expressen varannan vecka och en publicerad bok ungefär vartannat år.

Böckerna är firmans största kassako, en titel drar i snitt in 30 miljoner kronor i Sverige och utomlands efter att inbundna upplagan, pocketupplaga, ljudböcker och nedladdningar gjort sitt. Höstens Den sanna historien om Pinocchios näsa gick ut direkt i 200 000 exemplar bara i inbundna böcker, en summa som få svenska författare kommer upp i under en livstid. Extra glad är Leif över att hans självbiografi Gustavs grabb från 2011 nu har nått en halvmiljon exemplar i försäljning.

– En självbiografi ska inte göra det. Särskilt inte i ett land där folk mest läser deckare och nio av tio av de bäst säljande författarna bara skriver skit. De flesta kan inte ens bygga en begriplig mening, och ändå säljer de obegripligt med böcker.

Leifs egna deckare, eller romaner om brott som han hellre kallar dem, har alltså gjort upphovsmannen ekonomiskt oberoende sedan länge. Åtminstone ytterligare fyra manus har legat färdiga, men de lär Leif ha raderat för att de inte klarade av hans egen kvalitetskontroll och för att hans efterlevande inte skulle lockas att ge ut dem efter hans död.

Men pengar lär kunna dundra in på andra sätt, utan att en rad skrivs. 2011 köpte 20th Century Fox TV rättigheterna till böckerna om Evert Bäckström, efter en ny budrunda hamnade rättigheterna hos CBS och ett pilotavsnitt med manus av Hart Hanson, skapare och manusförfattare till tv-serien Bones, är inspelat. Där gör Rainn Wilson, känd som kufen Dwight i amerikanska The Office, rollen som Everett Backstrom – en otrevlig typ som redan omnämnts som polisversionen av Dr House. Inget beslut är taget om det till slut blir en serie av det hela.

– Jag har fått betalt i olika omgångar, dels för själva rättigheten, dels för piloten, dels för något som jag inte riktigt fattar vad det är. Och när det väl blir av så kommer jag dels att få betalt per avsnitt, dels procent på försäljningen. Blir det av så blir det väldigt mycket pengar, mer pengar än någon författare i den svenska litteraturhistorien ens har varit i närheten av. Helt jävla hialöst alltså. Men där är vi inte än.

Under tiden går det som sagt ingen nöd på Leif.

– Jag har ju obegripligt mycket pengar jämfört med vanligt folk. Att jag sen har kompisar som är tusen gånger rikare, det är en annan sak. Men skillnaden mellan att ha 100 miljoner och en miljard, den märker du inte. Ska du märka skillnad ska du ju ha tio eller 20 miljarder. Men går det åt andra hållet så märks skillnaden illa kvickt. »Ni borde fan veta hut, era jävlar«, brukar jag säga till mina riktigt rika kompisar när de sitter och klagar på dåliga tider, de har helt tappat kollen på hur vanligt folk har det.

– Själv behåller jag så mycket jag behöver för att kunna be folk fara åt helvete. Resten ger jag till ungarna och till välgörenhet, vedertagna kanaler som Röda korset, Rädda barnen, Barnfonden, Frälsningsarmén… Sen har jag och hustrun ett privat projekt i Afrika där vi ger pengar till att sätta ungar i skolor där de får mat, husrum och utbildning. Där är det skillnaden på att leva och dö.

I en tid där dieter till och med är ett mer populärt samtalsämne än vädret är Leif GW Perssons variant en av de mer extrema man hör talas om. Inte det faktum att han nu kör en 5:2-diet för att gå ner i vikt så att han är i form för en kommande höftoperation, nej, den »diet« som fascinerar är den som innebär att han från nyårsafton fram till sommaren har en vit period då han inte dricker en droppe alkohol. Nu är det den »svarta perioden« som gäller.

– Men nu när jag kör 5:2 så innebär det per automatik att jag får i alla fall två nyktra dagar i veckan. Och jag har slutat att bli så där plakatfull också, för det pallar jag inte.

Han är lika fascinerad som andra över hur lätt han kan sluta kröka på nyårsaftonen, utan att känna av den minsta abstinens.

– Det är det som är så märkligt. Jag har inga som helst problem att stänga av. Det är som att släcka en lampa. Jag tror att det kan bero på att jag vet att jag snart kommer att börja igen. Om jag tänkte att »nu är det färdigdrucket«, då vete fan, då skulle jag naturligtvis få ett av de där återfallen som folk får.

»Svarta perioden«, betyder det att du mår kasst också?

– Nej för fan. Jag använder ju spriten som medicin, för att få tyst i huvudet. Under vårarna kommer ångesten tillbaka, och ungefär i det läge då det börjar bli outhärdligt är det dags att börja igen.

Hur planerar du för första drinken?

– Jag har gjort så att varje år när jag börjar igen, då bjuder jag alla mina bästa kompisar på en lunch så att de ska få vara med när jag tar den där första drajjan. Det är som att få ett klubbslag i huvudet när man inte har druckit på ett halvår. Plötsligt känner man hur det smakar. Och jag är mycket noga med hur den ska göras, ginen ska ha legat i frysen så att man slipper blaska med vatten och bara en liten dash av martini, oliverna på sidan om och så citron. Sedan tar jag den och det är bara whooom – det biter något så in i helvete. Någon månad senare så märker jag ju inte det. Men de där dagarna, en drajja, och lite rödtjut, sen är jag gediget jävla på lyset. Det är mycket angenämt, och uppskattat av mina kompisar som sitter där och flinar. De håller ju inte på med den där tekniken. Men det är jävligt nyttigt, ska du veta, för du återställer levern på det där halvåret. Jag går på årliga läkarkontroller på vårarna, och när jag bytte läkare för några år sedan frågade han om jag var nykterist eftersom jag hade så fin lever, gubbar i min ålder brukar inte ha det. »Jo morsning, det har du fått om bakfoten.« Så jag berättade för honom hur upplägget var, och då sa han att det inte var en så tokig idé. En vit vecka hjälper inte, inte en vit månad heller. Det ska till en tre, fyra månader för att nybildningen av celler ska bita ordentligt. Men i övrigt är jag inte så hälsosam.

Gott käk och inte så mycket triathlon eller?

– Jag äter och dricker för mycket, och jag har inte tränat ordentligt på länge.

En annan favorithistoria är när du berättar om Stenbeck och ditt ätande.

– Vi åt ju tillsammans han och jag, och i början så var det reflektionsfritt. Vi var lika långa och hade samma kroppsbyggnad och vägde lika mycket. 2001 ändrade jag livsföring och går ner från 146 kilo till 90, börjar träna och drack inte på 1,5 år. Jan berömde mig mycket och sa att han var avundsjuk på mig, men sa att han ska börja nästa vecka eller så. Men det blev aldrig av, så när han dog vägde han mer än 200 kilo, hans hjärta orkade inte med. En mycket sorgesam historia, han åt ihjäl sig. Han var olycklig på ett sätt som inte jag var. Det är en man som jag saknar ska du veta, för han var jävligt beläst och mycket begåvad och hade ett enormt underhållningsvärde. En fenomenal historieberättare. Han gillade mat och brännvin och tjejer, för att ta det i sammanfattning, han var ganska svårslagen att vara med.

När Leif jobbar med en bok nobbar han dock flaskan. Helst umgås han heller inte med någon under skrivandet utan sluter sig då i sitt skal.

– Det går normalt ganska fort. Jag vet att jag skrev en roman på 31 dagar, från idé till dess att boken var klar, och den är inte kvalitetsmässigt sämre än någon annan, Den som dödar draken var det. Normalt tar det ett par månader, plus den mentala processen innan som också tar ett par månader. Mycket av det böckerna handlar om är det ju så praktiskt med att jag lärt mig genom mitt yrke, men sen kan jag ju behöva research i speciella avseenden, och då har jag ju researchers anställda i företaget.

Leif sitter nersjunken i soffan, scenen påminner inte så lite om hur han uppfattas i tv-rutan där han sitter och petar på smulor på bordet framför sig, hissar glasögonen mellan hjässan och näsan och utan manus levererar klara åsikter och statistiska fakta hämtade från den stora databasen under kalufsen. Man önskar nästan att det fanns lika självklara auktoriteter på områden som politik och ekonomi, att Leif var den persononen.

Och kanske blir vi bönhörda, men då inom ett område som är långt större och viktigare än all politik och ekonomi.

– Jag är lite trött på kriminalromaner. Är det något jag skulle vilja skriva så är det den Stora romanen om kärleken.