Cucumis sativus

Hur kunde vi få gurka och norrmännen och danskarna agurk?
Som om orden kommer i långa remsor,
ett storpack som ska räcka länge:
gurkagurkagurkagurkagurkagurkagurkagurkagurkagurk...
"Ni får dela upp remsan själva och portionera ut orden så att de kan användas när ni vill prata om det som på latin kallas Cucumis sativus.”
Norrmännen och danskarna valde A som första bokstav.
Vi valde att kapa före G.

Renaste prylarna i hela Stockholm

Jag tänker att pelarna i tunnelbanan
är de renaste prylarna i hela Stockholm.
De putsas varje dag av folk
som lutar sig emot dem i väntan på nästa tåg.
Nästan inga andra saker i världen får samma underhåll.
Jag kan inte tänka mig nåt.
Pelarna putsas av olika tygkvaliteter
från tidig morgon till sen kväll.
Dygnet runt på helgerna.

Man staplar glosor

Det skulle vara så kul
att rabbla ur sig ord
på ett helt slumpmässigt sätt.
Jag försöker, men talorganen sätter sig på tvären.
Som om de inte funkar när man staplar glosor som inte har den rätta formen för att kunna koppla ihop sig med nästa ord i raden
och bilda meningar,
fraser.
Substantiv, pronomen, adjektiv, adverb
– en väl avvägd blandning behövs.
Men vill jag slumpa ut orden fastnar jag i en ordklass.
Börjar jag på blå kommer gärna alla andra färger.
Häst drar i gång en hel radda substantiv. Ofta andra djur.
När jag uttalar en riktig mening
kan jag speeda upp snacket
hur fort som helst eftersom det jag säger
hänger ihop, varje nytt ord
är en logisk fortsättning på det förra.
Men slumpar jag fram dem så hackar det direkt.

Härligt på Rörstrandsgatan

Hur länge har man hört att det är så härligt på Rörstrandsgatan?
Alltid har jag hört det.
Krogarna, folklivet, skön stämning.
Jag vet inte jag.
Jag jobbade i trakterna för några år sedan och gillade bara Peppar, som i och för sig ligger på Torsgatan.
Kaffestället var rätt bra också, då, för länge sen, när allt som inte var filterkaffe var en sensation.
Nu har jag hittat tusen ställen som är bättre.
Överallt var det dagens lunch-restauranger som försökte kamouflera sin djupfrysta lunch genom att servera den på fyrkantiga tallrikar, lägga på åkrar av ruccolasallad och ta 95 spänn för det.
Balsamvinäger på allt.
I somras satt jag på ett ställe där och skulle käka musslor.
Fick in en skål med skal,
här och var musslor.
Det var mer sand än musslor.
Och pommes frites-krydda på halvt tillagad klyftpotatis.
Får man kalla nåt moules et frites om nästan inget av orden som ingår i namnet finns i själva rätten?
Första gången på sex, sju år jag var i Stockholms Lilla Paris,
kanske hade jag oflyt.
Satte mig på ett annat ställe nyligen på vägen hem.
Valde grillad tonfisk med svamprisotto och aioli.
Började känna mig obekväm redan direkt.
Den där musiken.
Kändes som om jag var fastsurrad framför en radio som bara kunde spela 107,nånting-kanaler.
Gammal soul.
Percy Sledge, Aretha.
Janis Joplin kom också.
Serverat som muzak.
Folket vid borden bredvid var troligen före detta eller blivande deltagare i Ensam mamma söker eller Singing Bee.
Stod oftare utanför och rökte.
På rektangulär tallrik en överstekt, grå tonfisk.
En klick majonnäs som hade rest långt, blev aioli efter den fått vitlökspulver av nån i köket.
Risotto på Uncle Ben’s klibbfriaste, 1,5 svampar.
Håller mig till Birka Bowling på Birkagatan i fortsättningen.
Några serier och deras frigolitsvålar.

Den godaste macka som finns

Mjöl och vatten och salt och lite jäst.
Passerade tomater, mozzarella,
kokt skinka, kronärtskocka, oregano.
Högsta värme i tio minuter.
Troligen den godaste macka som finns.

Riktig brakskit

Tänk om yoghurtreklamen sa som det var.
Om mormödrarna som känner sig uppblåsta,
dansläraren som har en orolig mage,
den stressade mamman
som har problem med matsmältningen
talade klarspråk.
”Hur har ni haft det, mamma?”
”Bra, men jag har varit så fisig hela dagen.
Gått omkring och småpruttat utav bara helvete,
ibland har det kommit en sån där otäck jävel
som riktigt bränner till i röven.
Kevin höll på att tuppa av
när jag la av en rejäl brakskit
då vi stekte fiskpinnar till lunch.
Det går liksom inte att stoppa,
på väg ner till lekparken var det fan rekord,
det fladdrade till där bak i minst 20 meter.
Tur att vi var ute då,
för den var en riktig tältrensare kan jag tala om.”

Dubbelt så mycket mjöl

De här surdegarna i kylen,
tror inte att de är så pigga.
Måste dra i gång dem på nytt
för en hel sommar utan pyssel klarar de inte.

Baka vill jag ändå
och det allra minst komplicerade sättet är det här.

Fyra deciliter vatten och ungefär så mycket jäst
som skulle rymmas i en tesked, lös upp jästen.
Åtta deciliter vetemjöl
och drygt en tesked flingsalt rörs ner i vätskan.
En ganska fast smet snarare än en deg blir det.
Ställ in i kylen med plast över.

Tolv, tretton, fjorton timmar senare är det bubbligt och trådigt.
Ugnen på högsta, 275 grader kanske,
med plåten i.
Häll ut degen på mjölat bord.
Joxa inte med den, vik till ciabattor eller gör baguetter.
Tryck inte ut luften.
Bröd med bubblor är gott.

I en halvtimme vilar de på bakplåtspapper.
In med dem på den heta plåten,
häll en deciliter vatten på en plåt i botten av ugnen,
det förångas och hjälper bröden att växa.
Öppna luckan efter tio minuter,
nu går det att rycka ut bakplåtspapperet om man vill,
vädringen gör att skorpan börjar hårdna.
Vädra fler gånger då och då,
skorpan blir härligt knaprig på det viset.

Vänd bröden mot slutet
så att de gräddas ordentligt även på undersidan.
Har du en baksten behövs inte det.

Vetemjöl ger jäsigaste degen.
Dinkel funkar riktigt bra också.
Frön och nötter kan läggas i degen eller på bröden,
rågmjöl i stället för några deciliter vetemjöl blir också fint.

Dubbelt så mycket mjöl som vatten,
enkel regel.
Godare än så här behöver bröd knappt vara.

Korg och barnsadel

Jag ser färre killar när det regnar.
Det fick mig att upptäcka cykeltjejerna.
Oavsett väder trampar de på.
Killarna har skaffat nåt som de kan träna på.
Har sett loppen på Eurosport.
Racerväxlat, tajts, SPD-pedaler,
kapar en kvart in till stan från Sundbyberg.
Tjejerna trampar på oavsett väder.
De kör damcyklar med korg och barnsadel.
Max femväxlat.
Killarna har strippat sina cyklar på allt för att spara vikt.
Utan skärmar vill de inte köra i regn.
Det här är samma tjejer som var bonnmoror förr.
Fick allt att snurra utan att kräva applåder.
Strävsammaste typerna.
Gubbarna var i skogen en månad i stöten.
Tjejerna skötte allt på torpet.
Det måste gå.
Så de cyklar även om det regnar.
Tar hem maten i kassar på styret.
Grabbarna kan inte handla,
för de ska träna på väg hem också.

Häcken full

Jag fick frågan 1999,
i går kom jag på svaret.
”Varför säger man att man har häcken full
när man menar att man har mycket att göra?”
Häcken full.
Då drog jag till med en komplicerad förklaring.
Det var franskt, helt säkert.
Som trottoar och frisör,
konjak och dividera.
Men så läste jag i skriften Tälj,
utgiven av Hemslöjdskonsulenterna i Kalmar län.
Den berättade om träskedarna
som man åt sin mat med förr
och hur man efteråt hängde upp skedarna
i en skedhäck.
Jorå, det börjar brännas.
Under skörden eller under andra tider
när det var mycket folk ute på gårdarna och jobbade
så var det många som skulle käka.
Många skedar i skedhäcken då.
Var häcken full
hade man jäkligt mycket att stå i.

Svävande

Magiker ombedes
att inte hålla tygstycken
svävande
ovanför toaletten.

Reaktion

Både Lena och Marie fick
stickningar i händerna,
troligen en reaktion
på den nya medicinen.
Dagens aktiviteter
fick ställas in.

Bakom disk

Hemköp vid T-centralen
säljer sin aluminiumfolie
bakom disk,
i tobaksaffären längst ner,
bortanför kassorna,
för att undvika att knarkarna
snor småbitar att använda
till sitt knark.

Låser dörren

Katten kanske tror
att jag låser dörren
för att hon inte ska kunna komma ut.
”Åbäka dig inte grabben,
jag når ändå inte upp till låset.”
Men det är ju för att obehöriga
inte ska kunna komma in.

Samma sak i trettio år

Det räckte med att att höra några stavelser var
från Jonas Karlsson och Jacob Hård.
Jag bytte till Eurosport direkt.

Jag älskade sim-VM från Rom
med Staffan Lindeborg och Hans Chrunak,
deras smågnabbande
som snabbt byttes till knivskarpt kommenterande och analyserande.
Sånt klarar inte SVT när det handlar om friidrott,
SVT slänger in sitt så kallade bästa team,
men som är så jävla kasst att jag inte klarar av dem.
Samma snack varje gång,
som får det att låta som om de här grejerna
är bra mycket viktigare än vad de är.
Samma gäng kör längdåkningen på vintern.
Jag hatar det.
Värst är att veta att Jonas Karlsson
kommer att kunna göra samma sak
i trettio år till.

Eurosport har alltid fixat det.
Stefan Olsson och Anders Borgström
kommentarade i säkert tio år tillsammans.
Med sina dialekter,
värmländska kanske,
upplevde jag det som om båda var
expertkommentatorer.
Nu är Stefan Olsson förbundskapten
och Lorenzo Nesi sitter bredvid Anders Borgström.
Ingen dialekt direkt,
men verkar bra.

Var varsamma i rulltrappan

Det kan vara urin.

Slår på små cymbaler

Jag är tacksam mot Hare Krishna-rörelsen.
De är så uppseendeväckande,
och tokiga,
att man vill glo på dem.
Det hör ju inte till god ton att glo på folk
som man vill glo på.
Folk med lite kläder på sig,
folk med intressanta lyten,
folk som verkar knäppa.
Hare Krishna-folket ställer upp sig i ett gathörn,
dansar, drar sitt mantra, slår på små cymbaler
och vill att man ska glo på dem.
Jag gav dem en kvart i går.

Locket som är problemet

Att lämna toaletten utan att fälla ner
är ett invant påpekande.
Att vara en av dem
som alltid gör fel,
bli underkänd när det gäller
städning,
ordning,
reda,
är tungt.
Men jag har förstått att det inte är locket som är problemet.
Det är ringen.
Tjejer vill inte hitta en naken
porslinsring när de kommer in på muggen,
men de oroar sig inte över att locket är uppfällt.
Killar har alltså blivit hånade
sedan vattenklosettens införande
för att tjejer vill kunna gå in, sätta sig och gå ut
utan att behöva förändra toastolens funktion.
En enkel lösning är att vi alla
fäller ner både ring
och lock.

De 45 kilometerna på 24 minuter

Det är som att ha fri fart.
På väg 339 mellan Krokom och Föllinge
får man köra 110 kilometer i timmen,
sommar som vinter.
På radion sa de att 110-vägar
med mitträcke
skulle få en sänkning till 100.
På E14 mellan Sundsvall och Östersund
är 100 redan den högsta tillåtna farten.
90-vägar utan mitträcke
skulle få nya hastighetsbegränsningen 80.
Väg 339 verkar vara okategoriserad,
110-vägar utan mitträcke,
utan viltstängsel
men bra med tjälskott
finns inte i systemet.
Antar att man tar sig
de 45 kilometerna
på 24 minuter
även i fortsättningen.

Röret är toppen på Stakafjället

Slätare och slätare

Sven-Erik var träslöjdslärare i Brunflo

och han saknade åtminstone ett par tre fingertoppar.

Hur det var med den andre, Sverre,

kommer jag inte ihåg.

Andra trägubbar som jag träffat på

har också offrat ett par toppar.

Offrat, och inte förlorat.

Det är min tes.

Naglar är i vägen under den sista putsningen.

Från 80 till 120, sen 180 och 360,

det blir slätare och slätare.

Tills man råkar skrapa till med nageln.

Långfinger och ringfinger på båda händerna

tror jag är mest praktiskt.

Vilket besvär. Jag bävar

men är beredd.

Rosor på kinderna

Dennis debuterade 1951.
Kanske utnyttjade Scan surret kring seriekillen
när de satte en ljushårig kille
på sina korvförpackningar 1965.












Hot Dogs-pojken kallades han,
aldrig Dennis.
1970 fick han rosor på kinderna.
Kanske för att blidka Hall Syndicate.

Det är inte Dennis.
När jag var liten tyckte jag
att korvkillen såg annorlunda ut.
Denniskorv?

Plåstrad och tejpad

Verktyget som tog bort en bit av fingertoppen.
Fingertoppen – plåstrad och tejpad.
Björkvrilen som skulle urholkas.

Jag köpte verktygen av en gammal mästare i Ljungsbro,
han sa att det här kunde sättas fast i bänken
så att man i stället jobbade med ämnet i handen.

Nja.

Vi rövar bröd och lemonad

Om rövande vore samma handling som ollande,
undrar om man skulle tycka att det vore värre
än att stjäla saker.
Mattisrövarna och Borkarövarna.
Visste Astrid vad de gjorde?
Det framgår inte,
man får inte vara med när de rövar,
varken i boken eller i filmen.
Ronja blir bara upprörd över att de rövar saker.
En naturlig reaktion,
vad röva än betyder.














Kasper, Jesper och Jonatan är rakare i Rövarnas visa.
Nu drar vi ut på rövarstråt,
ja, vi ska ut och röva,
men bara sånt vi kommer åt
och sånt vi kan behöva.
[…]
Vi går till Kamomilla stad
till bageributiken.
Vi rövar bröd och lemonad,
så ingen blir besviken.
Vilka typer, oavsett betydelsen.

Spännande är att se hur noggrant
nätkursen i svenska språket
för tysktalande tar upp ämnet.
Till och med i futurum exaktum:
han ska ha rövat.

På nån av bensinmackarna

Det är tydligt, Knulps träsko

är inte min modell.

Passar inte hålfoten,

ger inte samma härliga stöd

som den svarta.

Är det Mohedatoffeln den heter?

Etiketten är borta så jag får kolla upp det

på nån av bensinmackarna som brukar sälja dem.

Medan jag täljde

Kniven gick för djupt ner
och det skulle inte bli en ny sked
av den där krokiga biten björk.
Men det kunde kanske bli en gaffel.
Jo, bara att skära ut ännu lite mer
där bladet egentligen skulle ha varit.
Jag gör en gaffel i stället.
Medan jag täljde
tänkte jag på att det borde finnas nåt att lära sig här.
Ett sätt att se på livet.
Att det är svårt att känna misslyckanden
om man inte ser dem som misslyckanden.
Blir det fel så får man en ny möjlighet.
Kanske det.
Men den här gången fick jag ingen ny träsked.
Bara en gaffel
som troligen inte går att använda till nåt.

Inte ens månen

 Inte ens månen var full i går.

Billie Jean har redan skrivits

När Elvis dog blev jag jävligt ledsen.
Farsan och morsan var ledsna.
I sandlådan pratade jag med en kompis om att Elvis inte fanns längre.
Han tittade på mig,
fick sand på överläppen när han torkade snoret, sa ingenting.
Jag kände att han inte hade förstått.

Jag förstod inte riktigt heller,
för det jag var mest ledsen över
var att jag inte skulle få se hans snygga fejs i några filmer mer.
Han var död och såna kan inte vara med på tv.
Och musiken, hur skulle det gå med den?
Ingen mer Love Me Tender, In the Ghetto eller Tutti Frutti
(Todi Frodi på barnengelska).
Morsan försökte trösta mig
genom att köpa en skiva
med ”den nye Elvis”.
Men Costello var liksom inte samma grej.

32 år senare dör Michael Jackson.
Mest sorgligt är att tänka på hur han behövde leva.
För nu fattar jag att det folk har gjort finns kvar.
Jackson kommer att dansa varje dag för den som vill.
Och Billie Jean har redan skrivits.

Bara lite sund lust

Lönnarna släpper sina gröna frön rätt ner på trottoaren.
Borde de inte vänta på rätt ögonblick?
Tills fröna mognat,
och kanske se till att de hamnar i jorden.
Så att det blir nya lönnar?
Eller handlar det om tristess,
satta som pynt i en steril stadsmiljö som de är?
Som för bovar och rövare
som får sitta i fängelse
och kanske inte har annat att göra än att pilla på sig själva.
Eller är det bara lite sund lust?
Lätta på trycket som uppstår
i försommarens lätta grönska.
Rätt ogenerade är de.

Fem timmar senare

En gammal surdeg,
gjord på vildjäst
av aprikos,
hade legat och gottat sig i kylen i flera månader.
Jag la den i assistenten
tillsammans med lite mjölslattar, vatten och salt.
Degen blev perfekt. Fem timmar senare
var den smidig och stark,
gick att snurra upp mot taket utan att den gick sönder.
Kokt skinka, passerade tomater, mozzarella, oregano.
Högsta värme, fem minuter per pizza kanske.
Inbakat är underskattat,
men den här gången vann den utbakade.

En jamare

Katten var borta nånstans på gården
i tre timmar.
Vi sa till gubben som satt på gården ovanför
att vi letade efter henne.
”Jaha, och jag vill ha en jamare”, sa han.

Solkigt och smutsfärgat

Reatider,
och som vanligt undrar jag vad franska turister i Sverige tänker
när det står Sale på skyltfönstren.
Vilken av översättningarna kommer för deras medvetande?
Rakt beskrivande
som smutsigt, lortigt eller skitigt?
Eller tänker de
att det står svinaktigt, plumpt eller lågt?
Solkigt och smutsfärgat, ja, det kunde ju vara en beskrivning av varan.
Ohyfsat tänker jag att det är,
mot fransmän och mot oss som tycker att rea borde funka lika bra.
Vulgärt är det utan tvekan.

Ljuset

Tre vänner på Facebook med samma slags profilbild.
En med en giljotin,
en med munnen snörpt och
en som är ett ansikte i rymden.
Men det som för dem samman är ljuset.
60-talet, det är väl också en gemensam nämnare?

Majstångens flint

Det gick inte att kolla väderutsikterna för Laxviken,
men grannbyn fanns med.
Det är midsommarplaner
och vädret är en poäng.

Regnet ser jag inte ut att komma undan,
inte ens om jag drar till Deshaies på Guadeloupe.
Där kan man pynta kransen med passionsblommor,
ha en kolibri eller flera svävande omkring sig
som om man slagit huvudet i en tecknad film.

En femgradig midsommar i Jämtland
hade inte ens maskrosorna slagit ut.
Hässjeroarna som vi gjorde en stång av
kläddes med musörat björkris.
Halvväxt gräs kapades så långt ner det gick
och användes för att kamma över majstångens flint.
Han som somnade på ängen fick tredubbla duntäcken.
Jag trodde jag slog huvudet i isen,
men det var trots allt sjöbottnen jag hade nått ner till.
Snöstjärnor svävade runt huvudet.

Fröken h*ger

 

Människor som hyllar studenterna

Skrik och skratt hör jag,
musik för en Ibizafest,
jag ser att de häller öl på varandra.
Dansar och hoppar i fontänen på Sergels torg.
Lastbilarna tutar. Av ljudet att döma är det fest där nere,
tjocka rader av människor som hyllar studenterna.
När jag tittar ut finns inga hyllande horder,
gängen på flaken är vitsvarta öar
som driver omkring på asfalten.
Snurrar kring fontänen.

Free @ last,
står det på ett skynke.
Något de firar genom att åka runt i små fängelseceller.
Kanske känner de sig tvungna att skråla
eftersom ingen annan gör det.

Hur många nös tillsammans

Om jag hade lagt min röst på ett annat parti,
ändrat mig i sista stund,
hade det fått en röst till då?
Eller hade det fått hundra fler?
Tusen, tio tusen?

Som om man nyser på på en flygplats
och nån som sitter längre bort nyser exakt samtidigt.
I hela världen,
hur många nös tillsammans med oss då?

Är det slumpen,
eller är vi upprepningar av varandra?